Sammanfattande värdering
Området har med stor sannolikhet hyst en omfattande bebyggelse redan under äldre järnålder. Här finns nämligen en av länets och kommunens mest omfattande förhistoriska agrara lämningar i form av ett ca 5 km långt stensträngssystem. Dessutom är kommunens enda skålgropssten, som bör dateras till äldre järnålder, belägen här.
Torsåker
Torsåker nås söderifrån via en vacker allé från 1700-talet. Huvudbyggnaden som är ombyggd flera gånger fick sin nuvarande barockprägel 1902. Vid Torsåker finns bla ett välbevarat spannmålsmagasin från 1763 och en statarkasern från 1800-talets slut.
Dyvinge är ett av få bevarade exempel på en s k götisk gård med en 1800-talskaraktär väl i behåll.
Beskrivning
Öster om sjön Fysingen, i norra delen av Hammarby socken, ligger gårdarna Torsåker, Eggeby, Nibble, Dyvinge och Stjärnborg.
Området domineras av stora sammanhängande arealer av åkermark. I öster är dock landskapet kuperat och till stor del skogsbevuxet. Mycket av dagens vägnät är of örändrat sedan åtminstone början av 1700-talet. Det gäller vägen över Vik, från Dyvinge och förbi Torsåker mot Skånela-Harg. Vidare ligger tre hålvägar (1-3) i anslutning till de nämnda vägsträckorna. Södra delen av området gränsar till villabebyggelsen i Brunnby och Högvreten samt till en motorcrossbana.
Under bronsålder tycks bebyggelsen varit lokaliserad till tre olika områden: sydöst om Torsåker, sydöst om Stjärnborg samt sydväst om Eggeby. Bronsåldersbebyggelsens lokalisering avspeglas av drygt 20-talet ensamliggande gravar. Dessa utgörs av rösen och stenfyllda stensättningar i krönläge. Kommunens enda skålgropssten (4) ligger vid Dyvinge, i anslutning till bronsåldersmiljö sydväst om Stjärnborg. Skålgropar är vanligen ansedda som en form av “offerskålar” som oftast dateras till bronsålder. De kan dock vara betydligt yngre och man vet att de använts in i historisk tid. Just detta block med sina åtta skålgropar eller älvkvarnar, som de också kallas i den gamla folktron, är sannolikt från äldre järnålder eller yngre då det ligger på en nivå som genom landhöjningen först torrlades under denna tid.
Från äldre järnålder härrör också de omfattande stensträngssystem, totalt ca 5 km långt, som finns i området. Stensträngarna är lämningar efter hägnader som järnåldersbönderna byggde för att hålla boskapen borta från åker och äng. I stort sett utnyttjades fortfarande samma områden som under bronsåldern, dvs landskapen kring Torsåker och Eggeby. Bronsåldersbebyggelsen sydöst om Stjärnborg försköts däremot söderut och låg under äldre järnålder vid Dyvinge och Nibble. Här finns fem gravfält som att döma av gravformerna delvis härrör från äldre järnålder (5-9). De består huvudsakligen av yngre järnåldersgravar men inslag av rösen, stenfyllda stensättningar och resta stenar gör det troligt att de till viss del härrör från just järnålderns äldre skede.
Under yngre järnåldern var det mesta av området torrlagt som ett resultat av landhöjningen. Stora områden med betes- och ängsmark hade på så sätt tillkommit och därmed skapat underlag för att kunna försörja en större befolkning. Från denna tid finns ett stort antal gravfält. Utifrån gravfältens placering kan man urskilja bebyggelse vid Torsåker, Stjärnborg, Vik och Eggeby, Nibble och
Dyvinge under denna tid. Gårdarna har mellan ett och fem gravfält med mellan ca 30 och drygt 50 gravar. Den vanligaste gravformen är runda övertorvade stensättningar men även högar, kvadratiska, rektangulära och skeppsformiga stensättningar förekommer. Torsåker, som i dag saknar ett större gravfält, har enligt uppgift haft ett gravfält som under 1800-talet bortodlades. Det skall ha varit beläget sydöst om gården.
De fyra runstenarna i området är också minnen efter järnåldersbönderna. Två av stenarna (10,11) står kvar på sina ursprungliga platser vid Dyvinge och Torsåker medan de övriga två (12,13) är flyttade från Stjärnborg och Torsåker. De sistnämnda två har enligt uppgift med stor sannolikhet varit placerade invid järnåldersgravfälten vid Stjärnborg. De äldsta kända namngivna bönderna på dagens Stjärnborg är Holmlög, Gillög, Olev och Kettilmund som omnämns på dessa två runstenar.
Stjärnborg hette tidigare Trynninge och det äldsta kända belägget för detta namn är från 1399. Byn bestod av två gårdar under 1500- och 1600-talen. Det följande århundradet lades hela byn under Torsåker och det var också då namnet byttes.
Stjärnborg är en kombination av makarna på Torsåkers efternamn, Stiernkrona och Gyllenborg. Bebyggelsen på Stjärnborg (14) består i dag av en huvudbyggnad, en stallbyggnad och en magasinsbyggnad. Huvudbyggnaden är uppförd i putsat tegel under tidigt 1900-tal.
En lång allé leder fram till Torsåkers slott (15) som ligger på en udde vid Fysingens östra strand. Torsåker, tidigast skrivet Tjursåker, nämns för första gången i skriftliga källor 1348. Det var en av de största byarna i kommunen under 1500- och 1600-talen och bestod av 7-8 gårdar. Under 1600-talet låg hela byn under Vallstanäs säteri i Norrsunda socken, Sigtuna kommun. Under den andra hälften av detta århundrade uppfördes en ståndsmässig sätesbyggnad i trä varvid Torsåker fick säterifrihet. I början av 1700-talet drogs Torsåker in till kronan och gjordes till berustat säteri för kavalleriets underhåll. Strax därefter friköptes godset och efter ett par ägarbyten kom det i hattpolitikern Fredric Gyllenborgs ägo 1729. Under denna tid lydde Eggeby, Dyvinge och Stjärnborg under Torsåker. Gyllenborg lät plantera den allé som leder fram till slottet. En del av dessa träd är i dag botaniska minnesmärken. Under 1700-talets andra hälft anlades flera byggnader, bla det ståtliga spannmålsmagasinet som kom att användas som en slags spannmålsbank av gårdens underlydande. 1768 sålde familjen Gyllenborg godset på offentlig auktion och under ett par år på 1700-talet arrenderades det av J J Anckarström, Gustav III:s baneman. Drygt hundra år senare köptes Torsåker av landshövdingen Hans Wachtmeister som byggde om det till en “medeltida borg”. Under denna tid blev gården huvudsäte för ett av de största och mest välskötta godsen i Uppland på totalt ca 5 000 tunnland. 1902 fick herrgården sin nuvarande barockprägel av kammarherren G F Åkerhielm som också lät nyanlägga trädgården. Byggnaden är uppförd i två våningar och har en stor suterrängvåning samt är försedd med ett plåtklätt sadeltak och en tornutbyggnad med lanternintak. Det tidigare omtalade sädesmagasinet är en putsad tegelbyggnad i två våningar med ett brutet, tegelklätt sadeltak. De små fönstergluggarna är försedda med svarta järnluckor och ingången på gaveln har en dubbeldörr av järn.
Det finns fem tjänste- och arbetarbostäder bevarade på Torsåker. De är i stort sett av samma karaktär med en putsad fasad och ett tegelklätt sadeltak. En av dem är kombinerad med ett vagnslider och bostaden ovanpå är med största sannolikhet kuskbostaden. Ett par av ekonomibyggnaderna är från 1900-talets början och mycket typiska för denna. tid. En äldre magasinsbyggnad finns bevarad. Den är uppförd av tuktad sten som delvis slammats. Taklisten är profilerad och det tegelklädda sadeltaket är brutet.
Norr om Torsåker invid gränsen till Skånela socken finns en statarkasern vid namn Bygget (16) som också tillhör herrgården. Den är uppförd under 1800-talets andra hälft och är en reveterad timmerbyggnad med tegelklätt sadeltak. Bygget är ett bra exempel på hur arbetarbostäder såg ut under denna tid och är dessutom ett typiskt inslag i godsmiljön. Det av Torsåkers torp som är värt att nämnas är Gottorp (17) som ligger strax väster om slottet. Det är en tämligen välbevarad sidokammarstuga i reveterat timmer som har byggts till och fått två våningar samt ett brutet, tegelklätt sadeltak.
Söder om Torsåker, på Eggebys marker ligger en
ensam parstuga (18). Eggeby var tidigare ett skattehemman men idag är jordbruket nedlagt. Fastigheten är i kommunens ägo och nyttjas av Friluftsfrämjandet. Det välbevarade huset är uppfört i slutet av 1800-talet.
Fortsätter man vägen förbi Eggeby kommer man till Nibble (19). Gårdsnamnet återfinns i de skriftliga källorna för första gången 1303 då det skrivs “Nubyli”. Under 1500-talet bestod byn av tre gårdar, ett frälsehemman och två kyrkohemman. Dessa kom dels att tilldelas kavalleriet och dels att bli rusthållshemman. Under 1700-talet hade byn reducerats till en ensam gård och så har det förblivit fram till idag. Manbyggnaden är en jugendvilla uppförd i trä från början av 1900-talet med ett brutet tak med två större frontespiser. Av ekonomibyggnaderna är ett spannmålsmagasin särskilt värt att lägga märke till. Det är knuttimrat och har ett tegelklätt sadeltak med en välbevarad vällingklocka på den västra gaveln. De små fönstergluggarna är försedda med galler.
Längst i sydöst ligger gården Dyvinge (20) tämligen avskilt. Den har genom tiderna alltid bestått av en enda gård. Det äldsta kända belägget för namnet är från 1354. Gården har behållit sin 1800-talskaraktär och är ett bra exempel på en s k götisk gård där mangårdsbyggnaden ligger avskild från ekonomibyggnader och fähus med ett staket. Huvudbyggnaden är knuttimrad och klädd med locklistpanel samt har ett tegelklätt sadeltak. Ekonomibyggnaderna ligger samlade väster om huvudbyggnaden. De är fem till antalet och samtliga knuttimrade. Ladugården är dock delvis uppförd i falskt skiftesverk. Under 1700-talet övergick gården från att ha varit ett skattehemman till att bli frälsehemman vilket det förblev in på 1900-talet. I dag ägs gården av kommunen.
Om du är rättighetsinnehavare och har invändningar kontakta gärna oss via vår kontaktform.
Källa:
Loading...
Torsåker – Dyviken – Nibble
Sammanfattande värdering
Området har med stor sannolikhet hyst en omfattande bebyggelse redan under äldre järnålder. Här finns nämligen en av länets och kommunens mest omfattande förhistoriska agrara lämningar i form av ett ca 5 km långt stensträngssystem. Dessutom är kommunens enda skålgropssten, som bör dateras till äldre järnålder, belägen här.
Torsåker
Torsåker nås söderifrån via en vacker allé från 1700-talet. Huvudbyggnaden som är ombyggd flera gånger fick sin nuvarande barockprägel 1902. Vid Torsåker finns bla ett välbevarat spannmålsmagasin från 1763 och en statarkasern från 1800-talets slut.
Dyvinge är ett av få bevarade exempel på en s k götisk gård med en 1800-talskaraktär väl i behåll.
Beskrivning
Öster om sjön Fysingen, i norra delen av Hammarby socken, ligger gårdarna Torsåker, Eggeby, Nibble, Dyvinge och Stjärnborg.
Området domineras av stora sammanhängande arealer av åkermark. I öster är dock landskapet kuperat och till stor del skogsbevuxet. Mycket av dagens vägnät är of örändrat sedan åtminstone början av 1700-talet. Det gäller vägen över Vik, från Dyvinge och förbi Torsåker mot Skånela-Harg. Vidare ligger tre hålvägar (1-3) i anslutning till de nämnda vägsträckorna. Södra delen av området gränsar till villabebyggelsen i Brunnby och Högvreten samt till en motorcrossbana.
Under bronsålder tycks bebyggelsen varit lokaliserad till tre olika områden: sydöst om Torsåker, sydöst om Stjärnborg samt sydväst om Eggeby. Bronsåldersbebyggelsens lokalisering avspeglas av drygt 20-talet ensamliggande gravar. Dessa utgörs av rösen och stenfyllda stensättningar i krönläge. Kommunens enda skålgropssten (4) ligger vid Dyvinge, i anslutning till bronsåldersmiljö sydväst om Stjärnborg. Skålgropar är vanligen ansedda som en form av “offerskålar” som oftast dateras till bronsålder. De kan dock vara betydligt yngre och man vet att de använts in i historisk tid. Just detta block med sina åtta skålgropar eller älvkvarnar, som de också kallas i den gamla folktron, är sannolikt från äldre järnålder eller yngre då det ligger på en nivå som genom landhöjningen först torrlades under denna tid.
Från äldre järnålder härrör också de omfattande stensträngssystem, totalt ca 5 km långt, som finns i området. Stensträngarna är lämningar efter hägnader som järnåldersbönderna byggde för att hålla boskapen borta från åker och äng. I stort sett utnyttjades fortfarande samma områden som under bronsåldern, dvs landskapen kring Torsåker och Eggeby. Bronsåldersbebyggelsen sydöst om Stjärnborg försköts däremot söderut och låg under äldre järnålder vid Dyvinge och Nibble. Här finns fem gravfält som att döma av gravformerna delvis härrör från äldre järnålder (5-9). De består huvudsakligen av yngre järnåldersgravar men inslag av rösen, stenfyllda stensättningar och resta stenar gör det troligt att de till viss del härrör från just järnålderns äldre skede.
Under yngre järnåldern var det mesta av området torrlagt som ett resultat av landhöjningen. Stora områden med betes- och ängsmark hade på så sätt tillkommit och därmed skapat underlag för att kunna försörja en större befolkning. Från denna tid finns ett stort antal gravfält. Utifrån gravfältens placering kan man urskilja bebyggelse vid Torsåker, Stjärnborg, Vik och Eggeby, Nibble och
Dyvinge under denna tid. Gårdarna har mellan ett och fem gravfält med mellan ca 30 och drygt 50 gravar. Den vanligaste gravformen är runda övertorvade stensättningar men även högar, kvadratiska, rektangulära och skeppsformiga stensättningar förekommer. Torsåker, som i dag saknar ett större gravfält, har enligt uppgift haft ett gravfält som under 1800-talet bortodlades. Det skall ha varit beläget sydöst om gården.
De fyra runstenarna i området är också minnen efter järnåldersbönderna. Två av stenarna (10,11) står kvar på sina ursprungliga platser vid Dyvinge och Torsåker medan de övriga två (12,13) är flyttade från Stjärnborg och Torsåker. De sistnämnda två har enligt uppgift med stor sannolikhet varit placerade invid järnåldersgravfälten vid Stjärnborg. De äldsta kända namngivna bönderna på dagens Stjärnborg är Holmlög, Gillög, Olev och Kettilmund som omnämns på dessa två runstenar.
Stjärnborg hette tidigare Trynninge och det äldsta kända belägget för detta namn är från 1399. Byn bestod av två gårdar under 1500- och 1600-talen. Det följande århundradet lades hela byn under Torsåker och det var också då namnet byttes.
Stjärnborg är en kombination av makarna på Torsåkers efternamn, Stiernkrona och Gyllenborg. Bebyggelsen på Stjärnborg (14) består i dag av en huvudbyggnad, en stallbyggnad och en magasinsbyggnad. Huvudbyggnaden är uppförd i putsat tegel under tidigt 1900-tal.
En lång allé leder fram till Torsåkers slott (15) som ligger på en udde vid Fysingens östra strand. Torsåker, tidigast skrivet Tjursåker, nämns för första gången i skriftliga källor 1348. Det var en av de största byarna i kommunen under 1500- och 1600-talen och bestod av 7-8 gårdar. Under 1600-talet låg hela byn under Vallstanäs säteri i Norrsunda socken, Sigtuna kommun. Under den andra hälften av detta århundrade uppfördes en ståndsmässig sätesbyggnad i trä varvid Torsåker fick säterifrihet. I början av 1700-talet drogs Torsåker in till kronan och gjordes till berustat säteri för kavalleriets underhåll. Strax därefter friköptes godset och efter ett par ägarbyten kom det i hattpolitikern Fredric Gyllenborgs ägo 1729. Under denna tid lydde Eggeby, Dyvinge och Stjärnborg under Torsåker. Gyllenborg lät plantera den allé som leder fram till slottet. En del av dessa träd är i dag botaniska minnesmärken. Under 1700-talets andra hälft anlades flera byggnader, bla det ståtliga spannmålsmagasinet som kom att användas som en slags spannmålsbank av gårdens underlydande. 1768 sålde familjen Gyllenborg godset på offentlig auktion och under ett par år på 1700-talet arrenderades det av J J Anckarström, Gustav III:s baneman. Drygt hundra år senare köptes Torsåker av landshövdingen Hans Wachtmeister som byggde om det till en “medeltida borg”. Under denna tid blev gården huvudsäte för ett av de största och mest välskötta godsen i Uppland på totalt ca 5 000 tunnland. 1902 fick herrgården sin nuvarande barockprägel av kammarherren G F Åkerhielm som också lät nyanlägga trädgården. Byggnaden är uppförd i två våningar och har en stor suterrängvåning samt är försedd med ett plåtklätt sadeltak och en tornutbyggnad med lanternintak. Det tidigare omtalade sädesmagasinet är en putsad tegelbyggnad i två våningar med ett brutet, tegelklätt sadeltak. De små fönstergluggarna är försedda med svarta järnluckor och ingången på gaveln har en dubbeldörr av järn.
Det finns fem tjänste- och arbetarbostäder bevarade på Torsåker. De är i stort sett av samma karaktär med en putsad fasad och ett tegelklätt sadeltak. En av dem är kombinerad med ett vagnslider och bostaden ovanpå är med största sannolikhet kuskbostaden. Ett par av ekonomibyggnaderna är från 1900-talets början och mycket typiska för denna. tid. En äldre magasinsbyggnad finns bevarad. Den är uppförd av tuktad sten som delvis slammats. Taklisten är profilerad och det tegelklädda sadeltaket är brutet.
Norr om Torsåker invid gränsen till Skånela socken finns en statarkasern vid namn Bygget (16) som också tillhör herrgården. Den är uppförd under 1800-talets andra hälft och är en reveterad timmerbyggnad med tegelklätt sadeltak. Bygget är ett bra exempel på hur arbetarbostäder såg ut under denna tid och är dessutom ett typiskt inslag i godsmiljön. Det av Torsåkers torp som är värt att nämnas är Gottorp (17) som ligger strax väster om slottet. Det är en tämligen välbevarad sidokammarstuga i reveterat timmer som har byggts till och fått två våningar samt ett brutet, tegelklätt sadeltak.
Söder om Torsåker, på Eggebys marker ligger en
ensam parstuga (18). Eggeby var tidigare ett skattehemman men idag är jordbruket nedlagt. Fastigheten är i kommunens ägo och nyttjas av Friluftsfrämjandet. Det välbevarade huset är uppfört i slutet av 1800-talet.
Fortsätter man vägen förbi Eggeby kommer man till Nibble (19). Gårdsnamnet återfinns i de skriftliga källorna för första gången 1303 då det skrivs “Nubyli”. Under 1500-talet bestod byn av tre gårdar, ett frälsehemman och två kyrkohemman. Dessa kom dels att tilldelas kavalleriet och dels att bli rusthållshemman. Under 1700-talet hade byn reducerats till en ensam gård och så har det förblivit fram till idag. Manbyggnaden är en jugendvilla uppförd i trä från början av 1900-talet med ett brutet tak med två större frontespiser. Av ekonomibyggnaderna är ett spannmålsmagasin särskilt värt att lägga märke till. Det är knuttimrat och har ett tegelklätt sadeltak med en välbevarad vällingklocka på den västra gaveln. De små fönstergluggarna är försedda med galler.
Längst i sydöst ligger gården Dyvinge (20) tämligen avskilt. Den har genom tiderna alltid bestått av en enda gård. Det äldsta kända belägget för namnet är från 1354. Gården har behållit sin 1800-talskaraktär och är ett bra exempel på en s k götisk gård där mangårdsbyggnaden ligger avskild från ekonomibyggnader och fähus med ett staket. Huvudbyggnaden är knuttimrad och klädd med locklistpanel samt har ett tegelklätt sadeltak. Ekonomibyggnaderna ligger samlade väster om huvudbyggnaden. De är fem till antalet och samtliga knuttimrade. Ladugården är dock delvis uppförd i falskt skiftesverk. Under 1700-talet övergick gården från att ha varit ett skattehemman till att bli frälsehemman vilket det förblev in på 1900-talet. I dag ägs gården av kommunen.
Om du är rättighetsinnehavare och har invändningar kontakta gärna oss via vår kontaktform.
Källa: